Nationalsången, vare sig den sjungs på finska eller svenska, består av o så dyra ord. Skräckscenariot är väl att vår generation, nittiotals-kidsen, skulle börja glömma. Glömma vår historia, våra rötter, vad våra förfäder kämpat för. Att allt detta obemärkt skulle falla i glömska. Det vore det värsta, det mest tragiska som kunde hända oss.
Var börjar man då? Att pallra sig ner till biblioteket och lyfta en viss bok ur hyllan vore en utmärkt start. Boken, eller mästerverket som vissa kanske skulle kalla den, jag pratar om är förstås "Där vi en gång gått" av Kjell Westö. Westö, Svenskfinlands stolthet, skildrar förra sekelskiftets Helsingfors och dess förorter. Helsingfors vid den här tiden beskrivs som en stad med ständig växtvärk. Westös fantastiska berättarteknik kastar en tillbaka hundra år i tiden, man kan nästan känna lukterna och grimasera åt dem. Läsningen känns snarare som att titta på gamla fotografier, så genuint känns det.
Ännu genuinare känns personerna vi får följa med. Deras medgångar, deras motgångar, deras livsöden helt enkelt. Inbördeskrigets slut vid 1918 var definitivt inte slutet på all misär och allt lidande. Klasskillnader som skulle få dagens jämlikhetskämpar att gråta blod. Tuberkulos och diverse hemskheter som härjade på gatorna. Westö bjuder på en riktigt historielektion, ur den vanliga människans synvinkel.
Dock skall man inte stirra sig blind på det förflutna och dess misär. De hårda tiderna, som man kanske helst skulle glömma, men inte bör. De har trots allt gett upphov till allt vi omringas av idag, dagens Finland. En självständig liten välfärdsstat, som vi definitivt bör vara stolta över.
Några som uttryckt sin stolthet är artisterna som medverkat i låten "Vår tid - vårt land". "Det var här jag en gång föddes, det var här jag fick mitt namn", sjunger de och det finns en tacksamhet och stolthet mellan raderna. Det spelar ingen roll om det är rap-artisten Redrama eller heavy-artisten André Linman som sjunger orden, budskapet går fram. Budskapet som också omfattar en viss känsla av splittring. En känsla som jag tror är väldigt bekant hos många finlandssvenskar. Vad är jag egentligen, vad är min identitet? Är jag svensk? Är jag finsk?
Jag vägrar att känna mig delad, att känna mig halv. Jag är helt enkelt hundra procent finlandssvensk, en stämpel som alla får sätta sin egen prägel på och definiera hur de vill. Allt negativt tjat kommer inte leda till något positivt. Artisterna i "Vår tid - vårt land" säger det verkligen klockrent. "Vi är här på mammas gata, kanske går i farsans fotspår. Hur länge ska folk orka tjata om fäders land och modersmål?". De sa det.
När man når sista versen i vår nationalsång möts man av orden "Se, ur vår kärlek skall gå opp, ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp". Svårare än så är det inte.
Ellen Uggeldahl, Katedralskolan i Åbo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar